Coregonus lavaretus
Kotka, Finland
(Photo: © Johnny Jensen)
 

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.

Sikar

Coregonus sp. (C. lavarentus superspecies eller -artgruppen)
Coregonus lavaretus

Common names

AspsikBlåsikPlanktonsikValaamsik
StorsikPeledsikÄlvsik

Sikarnas systematik är invecklad och har länge varit under utredning. De olika formernas karaktärer har ofta ansetts bero av blott miljömodefikationer. Emellertid torde hybridisering mellan under olika postglaciala skeden och i vissa fall kanske ännu tidigare in vandrande sikarter eller under senare två århundraden utplanterade sikar och redan etablerade arter ha spelat en stor roll vid uppkomsten av den mångfald sikformer som nu finns. I Europa har ett 100-tal arter och underarter beskrivits. I Sverige förekommer 6 arter.

Sikarna visar stor variation inte blott morfologiskt utan även biologiskt och ekologiskt. Denna variabilitet hos skilda populationer av samma art torde dels vara invandringshistoriskt betingad (jfr rödingar), dels bero på att sikarna liksom andra laxfiskar under sin äldre utveckling genomgått kromosomfördubbling. Härtill kommer att konkurrens mellan sikarter i olika kombinationer och miljöer framkallar skillnader i utseenden, tillväxthastighet och storlek i en vid skala inom resp. art. Avgörande för uppfattningen att sikarna utgör skilda arter är deras uppträdande med skilda bestånd i en och samma sjö. Den fiskande befolkningen har i alla tider särskiljt dem och gett dem olika namn. Deras lekplatser och lektider är oftast väl skilda.

Det finns exempel härpå i många svenska sjöar med 2 eller flera sikarter (siklöjan oräknad). 3 sikarter lever sålunda i Siljan, i Randsjön, Orten och Västra Vattnan i Ljusnans vattensystem, i Locknesjön i Ljungans vattensystem (där en fjärde art, älvsik, inplanterades 1943-1951), Vojmsjön (i Ångermanälvens system) och Storlaisan (Lais-, Vindel- och Umeälvens system). 4 arter förekommer i Malkroken, Småland, Gimån (Ljungans vattensystem), Storsjön, Jämtland (där en femte art älvsik, inplanterats), Storvindeln (Vindel- och Umeälvens system) samt i Skalka-Parkijaure (Lule älvs system), 5 arter finns i Vänern (stor-, plankton-, sand-, blå-, och aspsik) och i Hornavan (samma arter), där tyvärr en sjätte art, älvsiken, inplanterades på 1940-talet. Sveriges övriga storsjöar har mindre antal sikarter. Vättern har 2 eller möjligen alltjämt 3 arter (sand- och älvsik samt kanske storsik), Mälaren 2 (älv- och planktonsik) och Hjälmaren 1 (Planktonsik). I Östersjön vistas 2 arter (älv- och valaamsik).

Genom att samma art på skilda lokaler p g a olika grad av inkorsning kan ha olika utseenden, varierande tillväxt, olika antal gälräfständer (en för sikartbestämmning viktig karaktär) och fjäll samt differenta lektider och lekplatser är det nästan omöjligt att i följande, preliminära artbeskrivningar redogöra för hela variationsbredden hos de 6 svenska sikarterna.

Ehuru samtliga dessa sikar kan hybridisera med varandra är det uppenbart att var och en av dem trots en i tid och rum komplicerad genetisk situation måste f n betraktas som arter. T ex i Åsnen (Småland) har 2 sikarter existerat tillsammans omkring 10,000 år utan att producera annat än tillfälliga hybrider, men de har ändå inte utvecklat artskiljande mekanismer som förhindrar människans försök att på konstlad väg korsa dem. Å andra sidan torde många beskrivna sikraser från skilda sjöar blott utgöra modifikationer utan systematiskt värde. Nosens längd, vilken ofta tagits som en raskaraktär, har befunnits stå i relation till kroppslängd och tillväxthastighet och kanske blott i vissa fall vara beroende av genetiska faktorer. Antalet fjäll i sidolinjen varierar delvis med temperaturen under den tid då fjällen först anläggs osv. De morfologiska karaktärerna hos ett sikbestånd kan t ex ändras vid inplantering i en annan sjö med avvikande tillväxtmöjligheter och även om en enskild sikindivid tidigt råkar hamna i ett stim av annan sikart i samma sjö. Vidare uppträder siken ofta i dvärgvuxna bestånd, som leker vid en längd av 10-14 cm, t ex i Hornavan (blåsik), Storvindeln och Volgsjön.

De viktigaste biologiska dragen och fiskerivärdet hos siken som kollektiv superart redovisas under nedanstående avsnitt.

Ordning laxartade fiskar
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav 1 är inplanterad.

Familj laxfiskar
Coregonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.

Kännetecken: Långsträckta, silverfärgade fiskar som liknar sillar och är försedda med fettfena, laxfiskarnas särmärke. Mycket svåra att artbestämma i fält och även i laboratorier utan kännedom om lokalen.

Utbredning och förekomst i Sverige: Se under respektive art (överst denna sida).

Miljö och vanor: Såväl sjöar som floder och havskuster. Fordrar oftast kallt vatten med hög syrgashalt men finns även i andra slags sjöar. Fisken för ett kringströvande liv och går gärna i stim. Den uppehåller sig ofta vid bottnarna men även pelagiskt på olika djup från ytan och nedåt.

Fortplantning och tillväxt: Siken brukar bli könsmogen vid 3-5 års ålder, hanarna före honorna. Leken infaller vanligen under okt-jan men i vissa sjöar redan i sept eller först i feb. Den äger rum över grus- och sandbottnar, lera eller fast gyttja på varierande djup (från 0,5 till 130 m) i sjöar och rinnande vatten. En sik i Bodensjön, "Blaufelchen", leker pelagiskt i övre vattenskikt över stora djup (mer än 100 m) dit rommen sjunker. Leken varar 2-5 veckor. I sjöarna brukar sikar i stort antal samlas till vissa lekplatser, som utnyttjas varje år. En del sjösikar vandrar för sin lek upp eller ned i till- eller utloppen. Leken tillgår så att en hane närmar sig en hona, som vanligtvis står nära bottnen. Sida vid sida simmar paret därefter snabbt snett upp mot ytan, varunder fiskarna vidrör varandras flanker och utför spasmodiska vågrörelser med kroppen samtidigt som fenorna hålls utbredda. När paret når vattenytan eller befinner sig ca 10 cm därunder, avlämnas könsprodukterna som sjunker till bottnen, medan paret skils åt. Några minuter senare kan de två fiskarna var och en för sig leka med andra partners. Rommen är grov och kan ibland förflyttas av vattnets rörelser. En hona på 1 kg har 25,000-30,000 ägg, varav 50-300 läggs vid varje lekakt. Dessa kläcks nästföljande vår. Ungarna uppträder mycket olikartat. I rinnande vatten blir de kvar i närheten av födelseplatsen till slutet av sommaren, om de inte spolas ut med strömmen redan som yngel. I sjöar är de däremot flitigt i rörelse.
Vid 7-8 år kan siken nå kilovikt. Tillväxten varierar mycket i olika vatten. På näringsrika lokaler kan siken bli 80-90 cm och väga 4-7,5 kg. Maximivikten torde vara 8,2 kg (Hornavan).

Livslängd: 25 år.

Användning: Siken hör till de mest ekonomiskt mest betydande sötvattensfiskarna. Av dess rom bereds kaviar. Den fångas med nät, not, ryssjor och krokredskap. Havsfångsten uppgick 1983 till 323 ton till ett värde av 2,2 milj kr.

Andra namn: Se under respektive art (överst denna sida).