Kotka, Finland
(Photo: © Johnny Jensen)
 

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.

Vimma
Mer Bilder
Common names

Ordning karpfiskar
Cypriniformes
Denna ordning är den näst artrikaste av alla fiskordningar. Den består av 6 familjer med 256 släkten och ca 2.422 arter varav flertalet lever i sydöstra Asien. I Europa finns endast 2 familjer med ca 80 arter.

Familj karpfiskar
Cyprinidae
Fiskar med varierande kroppsform, antingen långsträckta eller mer kompakta med hög, rundad rygg. endast 1 rygg- och 1 analfena. Flertalet arter ger ett silverglittrande intryck då de spritter i vattnet eller välver i ytan genom att ljuset reflekteras. Saknar tänder men är i stället försedda med 1, 2 eller 3 rader tänder i svalgbotten och en hornplatta i svaljtaket eller översta delen av matsmältningskanalen. Vidare kännetecknas familjen anatomiskt med en oftast i 2 kamrar uppdelad simblåsa, som står i förbindelse med innerörat och ger en förbättrad hörsel. Hanarna och hos vissa arter även honorna utbildar under lektiden pärlliknande vårtutskott på framförallt huvudets och framkroppens hud. Familjen finns med ca 194 släkten och ca 2.070 arter i Eurasien, Nordamerika och Afrika. Det är världens artrikaste fiskfamilj, men i Europa förekommer endast 9 släkten och ca 80 arter. Samtliga arter lever i sötvatten, men några har anpassat sig till bräckvatten, särskilt i Östersjön.

Kännetecken: Vimman skiljer sig från braxen och faren på de röda fenbaserna och från dem och björknan på den långsträckta kroppsformen. Under lektiden förvandlas åtminstone hanen till Europas kanske praktfullaste sötvattensfisk. Översidan är då glänsande svart med blågrön lyster och undersidan från underläppen till stjärtfenans rot inkl bröst- och analfenor blod- eller orangeröd. Längd och vikt upp till 40 cm resp 1,07 kg, men vanligtvis är arten ej över 25 cm. Utomlands har längden uppgått till 50 cm och vikten i Finland till 3,5 kg.

Utbredning: Österut i Ryssland till Volgas och Urals vattensystem samt i Turkmenien och Iran kustlandet öster om Kaspiska havet. Söderut till östra Österrike och Jugoslavien, nordöstra Grekland, nordvästra Turkiet, Georgien och norra Iran.

Förekomst i Sverige: Vimman finns fåtaligt längs Blekingekusten från Pukaviksbukten och österut samt längs Östkusten till norra Hälsingland. F ö finns den sparsamt i några få inlandsvatten som Mörrumsån i Blekinge, Säbysjön och Emån i Småland, Roxen i Östergötland, i Vänern och Mälaren, i Järingesjöarna, Närdingen, Bornan, Erken, Lommaren, Valloxen och Säbysjön i Uppland och i Amungen i Dalarna. Den är även rapporterad från Nordre älv i Bohuslän, där den senast fångades i juni 1960.

Miljö, flyttning och vanor: Vimman uppehåller sig i såväl skärgårdar och sjöar som rinnande vatten, där den föredrar dybottnar. Går sommartid gärna nära stränderna. Därifrån vandrar den stimvis om våren upp i älvar och bäckar för lek, varefter den simmar tillbaka under hösten. Den tillbringar vintern i djupens bottenslam.

Föda: Snäckor, insektslarver, särskilt av myggor, kräftdjur och maskar.

Fortplantning och tillväxt: Efter lekvandringen till rinnande vatten äger leken rum i maj-juli, ibland så sent som i aug, över klara, grunda stenbottnar med vattenväxter. Hanarna är nu i praktdräkt och försedda med "pärlvårtor" på huvudet och gällocken. Även en del honor har sådana. Äggantalet per hona är 80.000-300.000. Äggen, som mäter 1,4 mm, avges oftast i tre omgångar. Den klibbiga rommen fästs på växter och stenar. Den kläcks efter 3-10 dygn. Ynglen håller sig kvar bland stenarna tills gulesäckens näring tagit slut. Data om tillväxt saknas. Vimman blir könsmogen vid 3-4 års ålder.

Livslängd: Okänd.

Användning: Av kommersiellt värde i Östeuropa, särskilt Sovjet, där arten fångas mest under lekvandringen. Även i Finland av viss ekonomisk betydelse.

Andra namn: Nosvimma, gråvimma, åvimma, vimba, ådrägel, gök och särta.