1.2 Kg - Søtorup Lake, Denmark
(Photos: © Johnny Jensen)


Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.
Här hamnar din logo.

Europeisk ål
Mer bilder
Common names

Ordning ålfiskar
Anguilliformes
Fiskar med ormlik kroppsform. Bukfenor saknas men analfenan är mycket förlängd utmed kroppen. Mycket små gälöppningar. Fjällen är så små, att de nästan är osynliga. Larverna är mycket olika de omförvandlade ålarna, och det är ännu långt ifrån avklarat vilka yngel resp adulta ålar som hör till samma familjer, ännu mindre till vilken art vissa larver hör. 19 familjer, 147 släkten och ca 597 arter är utbredda i alla hav utom de arktiska. I Europa 4 familjer, i Norden 3.

Familj ålar
Anguillidae
Dessa fiskar har simblåsa. Flertalet arter är katadroma, dvs fortplantar sig i havet men tillbringar en stor del av livet i sötvatten. 1 släkte med ca 15 arter, som är utbredda i tempererade och tropiska hav utom södra Atlanten och östra Stilla havet. 1 art i Europa. Ytterligare 1 art är tillfällig.

Europeisk ål
Anguilla anguilla

Kännetecken: En ormliknande fisk med slemmig hud. Fjällen mycket små och nedsänkta i huden. Efter utvecklingen under larvstadierna till genomskinlig s k glasål genomgår arten ytterligare 3 dräktskeden representerande olika åldrar: 1. mörkgrön rygg och gul buk, s k gulål eller sommarål, 2. svart rygg och silverfärgade sidor och buk, s k blankål (utvandringsdräkt) och 3. bronsaktig färg och enormt förstorade ögon (lekdräkt), s k bronsål eller lekål. Alla stadier kan anträffas i Sverige . Ibland har även fullvuxna ålar varit delvis gulfärgade. Ålhonan kan bli 1,50 m lång, hanen högst 51 cm. Högsta vikt kan sällsynt uppgå till 12,7 kg, i Sverige 7,6 kg.

Utbredning: Österut i Vita havet samt omgivande vattensystem. Söderut längs hela Atlantkusten och Medelhavet samt Svarta havets södra kustland. Kontinuerligen inplanterad i Donaus, Djnestrs, Bugs, Dnjeprs och Dons vattensystem. Utmed västra Afrika till södra Marocko och Madeira.

Förekomst i Sverige: Ålen är utbredd över nästan hela landet utom i fjällregionen och vissa vatten på Sydsvenska höglandet. Den finns också i kusttrakterna samt kring och på Öland och Gotland. Hittills har med få undantag endast honor av ål påträffats i sött vatten samt i havet norr om Kalmarsund. Längs Syd- och Västsveriges kuster är däremot hanar vanliga. De har även fångats i Kävlingeån i Skåne, och i Göta älv vid Lilla Edet och Trollhättan, varjämte 1 hane tagits utanför Västervik. Könsbestämning av ungålar är ej praktiskt möjlig förrän de är 19-20 cm. Möjligen är det miljön som är könsbestämmande, så att sötvattenslevande ålar utvecklas till honor. I Wales har emellertid både hanar och honor anträffats i sött och bräckt vatten.

Miljö och vanor: Ålen anträffas både i hav och insjövatten av olika slag från älvar och bäckar till smärre vattensamlingar. Den har anträffats i sjöar på ca 1,000 m ö h. Den tyr sig helst till bottnarna och håller till i grundvattnens ålgräsängar (Zostera marina), under eller intill bryggpålar, kajer, vågbrytare och brofästen. Ålen är ett nattdjur, vars dygnsrytm bestäms av dagsljusets längd. Säsongsaktiviteten avgörs av temperaturen, som vid låga grader utlöser passivitet. Under vintern kan ålarna klumpa ihop sig i bottendyn i stora knutar. De är då helt passiva. Experimentellt har visats att ålar kan vandra på land och därvid orientera sig till närmaste vattendrag. En landvandrande ål tillryggalade 5 km på 24 timmar.

Flyttning: Ålen är en långvandrande fisk. Den fortplantar sig under april-juni i västra Atlanten (Sargassohavet) utanför det tropiska Mellanamerika och ca 4,000 km från Europa. Larverna förs av strömmar till den Gamla Världens kuster, en resa som förmodligen tar 2,5-3 år. Därefter sker omvandlingen till glasålar. Ankomsten till Skandinaviens västkust sker i feb-april. Glasålar uppträder även i Öresund men inte i Östersjön. Ungålarna vandrar sedan upp i sött vatten eller förblir i havet (jfr ovan om hanar och honor), ofta vandrande norrut längs kusterna. I Östersjön tar det 5-6 år för ungålarna att sprida sig upp till Stockholms och Ålands skärgårdar. I Finland, där endast honor anträffats, är de yngsta ålarna 8 år; de flesta dit nyanlända är 9 år. Under individuellt och lokalt varierande tid, från 5-28 år, vistas ålarna i sötvatten. Därefter, oftast i sept-okt, börjar vandringen mot havet och vidare ut i västra Atlanten. I Östersjön kan ålen, om temperaturen är gynnsam, flytta söderut både dag och natt, varunder den kan simma oavbrutet under 24 timmar. Teoretiskt kan ålen vandra från Stockholms skärgård till Öresund på 2 veckor, men för många ålar tar den simturen flera månader. Många av dem tvingas, när temperaturen faller, att avbryta flyttningen och i stället övervintra för att fortsätta vandringen först nästa år. Det har föreslagits att ålarna under vandringen till Sargassohavet både i Östersjön och Atlanten vägleds av temperaturen genom att de undviker kalla vattenområden och -strömmar. Någon återvandring till Atlanten av ålar i Medelhavet och Svarta havet har inte konstaterats. Färden i Atlanten pågår genom djupvattnet flera månader, kanske år, och marschhastigheten både där och i Östersjön kan uppgå till 15-63 km per dygn. Härunder intas ej någon föda. I fångenskap har konstaterats att blankålen kan leva under 4 år utan föda. En framlagd teori går ut på att den europeiska och den amerikanska ålen utgör genotyper av samma art och att Europas ål aldrig får tillfälle att fortplanta sig; denna skulle alltså vara överskottsmaterial från de gemensamma lekplatserna och skulle gå under i Atlanten, innan den når tillbaka till lekområdena i Sargassohavet. En ännu senare (1982) teori föreslår att leken äger rum i Atlanten vid Gibraltar.

Föda: Ålen är praktiskt taget allätare. Den förtär mest musslor, snäckor, kräftdjur, insekter, stundom även maskar, fiskar och rom. Periodvis äter den väldiga mängder fjädermygglarver. Också fågelungar, smågnagare och grodor kan ingå i födan, liksom kadaver och avfall.

Fortplantning och tillväxt: Könsmognad nås vanligtvis vid en ålder av 12-18 år och under färden mot Sargassohavet och/eller efter ankomsten dit. Hittills har endast 4 könsmogna hanar anträffats invid Europa. Leken sker under våren och försommaren på stora djup. Detaljer härom är okända, men djupet under lekplatserna är ca 6,000 m. Honan producerar förmodligen flera milj ägg. den minsta ållarv som fångats mätte 4,5 mm och togs på 700 m djup i Sargassohavet. Antagligen dör ålarna omedelbart efter leken. Man har ännu inte funnit något vare sig dött eller levande utlekt exemplar.
Efter ca 2 månader är ållarven i medeltal 25 mm lång, efter ca 8 månader 45 mm, efter ca 1,5 år 75 mm. Därefter minskar längden, så att efter ca 2,5 år är larven 70 mm och efter ca 3 år vid förvandlingen till glasål 65 mm. Denna omvandlas i sin tur successivt till gulål vid ungefär 3,5 års ålder och ca 100 mm längd. Efter ca 1,5 år i söt- och bräckvatten är gulålen 170-190 mm lång. Efter förvandlingen till blankål (silverål) tillväxer ålen ej mera; den är då minst 6 eller högst 28 år. (I medeltal 9 år för hanarna, 13 för honorna). Honorna väger då ca 3,5 kg och är 42-100 cm, hanarna 29-51 cm.

Livslängd: En svensk ål i fångenskap har blivit minst 88 år gammal, och i vilt tillstånd (i sötvatten) har arten om den förhindras att vandra ut i havet uppnått 50-55 års ålder.

Användning: Ålen är ekonomiskt en av våra allra viktigaste fiskar. 1983 fångades i Sverige 1,200 ton, motsvarande ett värde av nära 36 milj kr. Den fångas med bottengarn, revar, lanor, tinor, ryssjor och kistor.

Andra namn: Se ovan under "Kännetecken". Arten kallas även för sötvattensål. Snurring är benämningen på blank hanål.

Med ramar Huvudsida/With frames Main page


Created by Anders Ivarsson
Copywright
© 1997 by Anders Ivarsson
All rights reserved.