Aquarium, Denmark
(Photo: © Johnny Jensen)
 

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.

Ordning abborrartade fiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.

Familj tobisfiskar
Ammodytidae
Små, långsmala, nästan cylindriska fiskar med lång, spetsig nos. Bukfenor saknas hos flertalet arter. Den låga ryggfenan löper utefter nästan hela ryggen och består av endast mjukstrålar. Den kan fällas in i veck. Stjärtfenan urringad. Sidolinjen löper strax under ryggen. Fjällen mycket små. Simblåsa saknas. Hithörande arter lever stimvis på bottnarna. Familjen indelas i 3 släkten med ca 12 arter, utbredda i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. I europeiska vatten 3 släkten och 6 arter. I Norden 3 resp 4 arter.

Kännetecken: En långsmal, silverglänsande fisk med grönblå eller blåaktig rygg och i normalläge utskjutande underkäke, men under näringsintagande förlängs den utskjutbara överkäken till en rörliknande strut. Längd upp till 20 cm.

Utbredning: Söderut i Europa längs Atlantkusten till Cadizbukten.

Förekomst i Sverige: Kusttobisen finns allmänt utmed Sveriges kuster från Bohuslän till nordligaste Bottniska viken, där den är funnen vid Haparanda Sandskär 1954.

Miljö, flyttning och vanor: Arten lever i tämligen grunt vatten från 1 m djup och nedåt på finsandiga och rena bottnar, där den gräver ned sig. Den ligger i enorma stim, som nattetid eller under morgnar och aftnar eller mulna dagar beger sig till tångbältena på jakt och sedan åter. Den tillbringar vintern på 20-40 m djupt vatten. I april återvänder kusttobisen inåt land och i nov drar den till havs igen. Arten simmar tätt över bottnen, ofta med huvudet nedåt i diagonal kroppsställning. Ofredas den gräver den skickligt och snabbt ned sig i sanden och t o m i grus. Den kan även med energiska rörelser förflytta sig i fuktig sand, som torrlagts vid ebb.

Föda: Både plankton- och bottendjur som fiskyngel, kräftdjur och maskar.

Fortplantning och tillväxt: Kusttobisen blir könsmogen vid 1-2 års ålder. Leken i Östersjön och kanske även i andra områden sker i två olika bestånd inom samma population. Somliga leker under maj-juni, andra under aug-okt. I Oslofjorden leker arten under hösten, i Nordsjön och vid Island under vintern. Leken äger rum på sandbottnar och i vissa områden på tidvattensstränder, där kusttobisarna gräver ned sig vid ebb och fortsätter att leka vid flod. Äggen läggs gruppvis i sanden och de klibbar fast vid sandkornen. Antalet ägg är upp till 30,000 per hona. För den vårlekande stammen kläcks de efter 9-10 dygn men för den höstlekande blir de liggande i sanden under hösten och där ligger också ungarna kvar under vintern. Den nykläckta larven är 4-8 mm. Ynglen börjar simma omkring på våren, då ca 10 mm långa. De lever pelagiskt tills de är 30-40 mm. Vid 1 års ålder är kusttobisen 7-8 cm och efter 3 år ca 16 cm lång.

Livslängd: 4 år.

Användning: Kusttobisen är av betydelse som industri- och agnfisk och viktig som näring åt andra fiskar och även fåglar. Under 1983 fångades i Sverige 269 ton, i vilken siffra också andra tobisarter ingår. I Sydeuropa fångas kusttobisen regelbundet med olika metoder. Under lektiden tas den där under ebb på de tillfälligt torrlagda tidvattensstränderna .

Andra namn: Tobis, blåtobis, gröning och sandål (jfr tobiskungen).