Vannøya, Norway
(Photos: © Johnny Jensen)
 

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.

Helgeflundra
Mer bilder
Common names

Ordning plattfiskar (eller flatfiskar)
Pleuronectiformes
Alla färdigomvandlade plattfiskar har kroppen tillplattad från sidorna. ynglen har däremot sedvanlig symmetrisk fiskkroppsform med ögonen sittande på varje sida av huvudet. Larverna simmar i "upprätt" ställning. Under de 2 första levnadsmånaderna efter kläckningen vandrar det ena ögat genom huvudet eller längs dess utsida över till andra sidan. Den gamla fisken har således ögonparet sittande på ena sidan. Samtidigt vrids huvudet så att dess "översida" kommer på ena kroppssidan. Denna komplicerade förändring innebär en nästan total modifiering av skallben, nerver och muskler. Ögonsidan blir mörkpigmenterad och något konvex, blindsidan blir däremot vit eller ljust opigmenterad och platt. Det är i detta slutstadium av förvandlingen som bottnarna uppsöks och fisken börjar simma på sidan. De mjukstrålade rygg- och analfenorna är oftast långa och sträcker sig utmed hela kroppskanterna. Hos många arter en tagg framför analfenan. De omvandlade fiskarna saknar nästan alltid simblåsa.
Ordningen omfattar 6 familjer, ca 117 släkten och ca 538 arter.

Familj spättor
Pleuronectidae
Högersidan är i regel ögonsida. Äggen saknar oljedroppe. 41 släkten med ca 99 arter är utbredda i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. Några arter finns i bräckvatten och några kan besöka sötvatten. I Europa resp Norden 8 släkten och 8 arter.

Kännetecken: Den proportionellt mest långsträckta och största av alla flundrefiskar. Högersidan är ögonsida med växlande brunaktig färg. Blindsidan är vit. Längd och vikt i nutiden upp till 3,65 m resp 320 kg. Många äldre uppgifter om längder över 4 m (maximum 4,7 m) vittnar om att arten förr när fiskeritrycket var mindre nådde mått som kontrasterar mot nutidens. Honan är större än hanen.

Utbredning: Norrut till Spetsbergen och österut till Novaja Semlja. Söderut i Europa längs Atlantkusten till Biscaya. I Nordamerika längs södra Grönlands kuster resp från Baffin Island i Canada till New York State i USA.

Förekomst i Sverige: Finns i Skagerack och Kattegatt, mindre vanlig i Öresund och tillfällig i västra Östersjön.

Miljö och vanor: Arten lever på såväl klippiga och steniga som dyiga bottnar. Ofta är den nedgrävd med blott ögonen synliga. Den jagar även fritt simmande med kroppen i vertikal sidställning i pelagiska vattenskikt och horisontellt, då den sveper strax över bottnarna. Ibland kan den även jaga i ytan. Yngre exemplar uppehåller sig längs kustens grundbottnar från ca 50 m och nedåt, medan de äldre lever ute på havsbankar vid 300-1.000 m-nivån. ibland ned till 2.000 m. Generellt gäller att alla hälleflundror uppehåller sig på grundare vatten under sommaren och på djupare under vintern samt att äldre fiskar med åldern vistas på allt djupare vatten.

Flyttning: Årliga lekvandringar äger rum mot djupområdena; yngre exemplar företar även ansenliga näringsförflyttningar. Efter leken vid Norges kust gör hälleflundror av båda könen näringsvandring norrut. Dessa sträckrörelser torde ske i övre vattenskikt. En helgeflundra sam över 1.000 km från norra Spetsbergen till Bergen på 8 månader.

Föda: Huvudsakligen fiskar men även bläckfiskar, hummer, krabbor, maskar, tagghudingar och musslor. Också fåglar (t ex tordmule) har tagits.

Fortplantning och tillväxt: Hanen kan nå könsmognad vid 5-7 års ålder resp 70 cm längd, honan vid 7-8 år resp 1,25 m längd, men i regel inträffar den vid 12 resp 13 år. En del hanar har blivit könsmogna först vid 16 år och honor vid 17 år. Leken sker i dec-maj, varvid fiskarna samlar sig på bottnen i djupbassängerna nära kusten, även inne i fjordarna, eller långt ut till havs vid nivåer mellan 300-2.000 m. Honan kan producera upp till 3,5 milj ägg. Dessa är 3,5-4,2 mm i diameter . De svävar uppåt och håller sig vid kusten flytande på ca 100 m djup, tills de kläcks efter omkring 9-16 dygn, då de glasklara larverna med stor gulesäck är 6,5-7 mm. De lever pelagiskt på stora djup. De yngsta anträffade bottenungarna har mätt 40-47 mm och fanns på 30-50 m djup. Ungarna lever vid kusterna, tills de blir 3-4 år gamla, varefter de drar till havs.
Som 1-åring är helgeflundran 8-15 cm, vid 2 år 18-33 cm. Vid 8-10 års ålder blir honan meterlång, hanen först efter 11-12 år. Härefter ökar honan med i medeltal 4 kg per år, hanen med 1 kg. Tillväxten för hona resp hane följer vid norska kusten följande schema: 12 år 1,32 resp 1,06 m, 15 år 1,47 resp 1,18 m, 20 år 1,67 resp 1,29 m, 25 år 1,83 resp 1,38 och 30 år 1,98 resp 1,46 m.

Livslängd: Minst 50 år för honan, troligtvis ca 30 år för hanen.

Status: Genom att helgeflundran sedan länge blivit utsatt för överbeskattning har arten under innevarande århundrade kontinuerligen starkt minskat i antal. I flera fiskeområden är bestånden utfiskade. Det kortsynta rovfisket fortsätter och helgeflundran är därför utrotningshotad. Endast Norge har infört partiella fiskeförbud i tid och med minimimått.

Användning: Helgeflundran är av stor ekonomisk betydelse. 1983 togs 7 ton. Fisket sker med trål, garn och krok (storbackor). Också uppskattad som sportfisk.

Andra namn: Hälleflundre, hälleskädda, hällefisk, hällebarn, hälleflundra och vanlig helgeflundra.