Øresund Aquarium, Denmark
(Photo: © Johnny Jensen)

 

Du kan sponsra denna sida med din logo + länk.
Här hamnar din logo.

Sill (strömming)
Mer Bilder
Se videoklipp 1. Se videoklipp 2.
Common names

Ordning sillfiskar
Clupeiformes

Primitiva benfiskar. Hos flertalet arter är kroppen sammanpressad från sidorna. Fenorna utan taggiga strålar. 1 oftast liten ryggfena. Sidolinjen osynlig. Hos alla arter utom ansjovisfamiljen har simblåsan en öppen förbindelse med svalget. Flertalet arter är planktonätare. 3 familjer, 67 släkten och ca 330 arter. 2 familjer är representerade i Europa.

Familj sillfiskar
Clupeidae
Fiskar med oftast silverglänsande sidor och urringad stjärtfena. Flertalet arter bildar stim, som kan vara av enorma dimensioner. Familjens arter är pelagiska och utgör förutsättning för flera av världens ekonomiskt viktigaste fisken, vilkas fångster överträffar alla andra fiskens. 50 släkten med ca 190 arter är utbredda i världshaven. Flertalet arter är tropiska, några förekommer i bräck- och sötvatten. I Europa 5 släkten och 6 arter, i Norden 4 resp 5, varav 2 är i sötvatten.

Sill (strömming)
Clupea harengus

Kännetecken: Sill och strömming (=Östersjöns sill) är varianter av samma art. Dessa former har också betecknats som underarter, varvid sillen kallas för C.h.harengus och strömmingen för C.h. membras (om raser och populationer se även under Fortplantning och tillväxt). Arten skiljs bäst från skarpsillen på att ryggfenan börjar framför bukfenornas fäste samt att fjällen mellan bukfenorna och analöppningen icke är skarpkantade.
Sillen förekommer i många former i alla Sveriges hav och är tidvis utan konkurrens den talrikaste arten. De skilda formerna kännetecknas av dels olika storlekar - Västerhavets sill brukar bli 23-30 och Östersjöns 15-24 cm - och andra morfologiska skillnader, dels av biologiska differenser som vår-, sommar- och höstlekare, olika lekområden osv.Vid Sveriges Syd- och Östkuster dominerar vårlekarna. Ibland kan betydligt mer storvuxna sillar och strömmingar anträffas i Stockholms skärgård och vid Norrlandskusten har flera på 30-35 cm tagits och vid Östergötland en på 38,8 cm (17 år gammal). En strömming från Åland vägde 0,66 kg, och en från Nordsjön 0,68 kg. Sillens normala vikt är 0,04-,02 kg, strömmingens mindre. Betydligt större och tyngre sillar rapporteras ibland men torde förväxlats med staksill eller majfisk.

Utbredning: Norrut upp i Ishavet till 75° n br. Österut till Vita havet. Söderut längs Atlantkusten till södra Frankrike och Portugal, där bestånden tunnas ut. I Nordamerika kring södra Grönlands kuster och längs östra kusten från Baffins land till SydCarolina.

Förekomst i Sverige: Runt alla Sveriges kuster.

Miljö, vanor och föda: Sillen drar omkring i stim längs kuster och ute till havs på varierande djup mellan ytan och 200 m. Ibland söker den sig till flodmynningar. Stimmen kan omfatta ca 500 milj sillar. Sådana stim kan vara mer än en mil långa och ett par km breda. På dagen går sillen ofta närmare bottnen, på natten stiger den i regel upp närmare ytan. Den följer härvid planktonets rörelser. Planktondjuren, särskilt smärre kräftdjur, fisklarver och blötdjur, utgör nämligen sillens förnämsta föda. Stundom jagar den dock även något större kräftdjur och småfisk. Sillen intar näring i huvudsak under sommarhalvåret. I Östersjön har övervintrande koncentrationer av strömmingar anträffats i Södermanlands skärgård under jan-april 1977 i så stort antal att fiskarna i vikt representerade 1/4 av hela den svenska Östersjöfångsten av strömming 1976. 1978 lokaliserades lika stora stim av övervintrande strömming vid Möja i Uppland och vid Bråviken i Södermanland och Östergötland.

Flyttning: Förutom de vertikala förflyttningarna mellan övre och undre vattenlager företar sillen vandringar i samband med leken. Dessa är av stor omfattning och sträcker sig över väldiga havsområden men är ännu ej till alla delar kartlagda. Omfattande märkningsförsök har dock visat att åtminstone en del av den sill, som fiskas vid Norges västkust under vintern och våren, där den också leker, påträffas under sommaren vid Island. Vårt eget vintersillfiske är periodvis till stor del baserat på sill, som inkommer till Västkusten från Nordsjön, där våra fiskare före fiskegränsernas utflyttning fångar den på sommaren under namn av fladensill efter den förnämsta fiskplatsen. Fladen grund i norra Nordsjön. Kattegatts höstlekande sillar vandrar däremot in i nämnda område i juli-aug och leker där i okt, varefter de försvinner på senhösten, sannolikt ut i Nordsjön. De är numera sällsynta, och vårlekande sill dominerar här liksom ofta i Skagerack. Till västligaste delen av södra Östersjön har dock sillar genom Öresund vandrat från Kattegatt och i mindre utsträckning från Skagerack. Sålunda har i Bohuslän märkta sillar återfunnits i Kielbukten och vid Rügen samt vice versa. Dessa sillar utgör avkomma av vid Rügen vårlekande fiskar. Härifrån vandrar de norrut från maj-juni till sept-okt, medan återflyttningen från Skagerack och Kattegatt pågår under senhösten och vintern. Inom Östersjön har också längre vandringar konstaterats. Vårlekande strömming utmed Syd- och Östkusten upp till Ålands hav tillbringar sommaren och hösten i södra Östersjön, huvudsakligen öster om Bornholm. Flyttningen dit går mestadels väster om Gotland. Under senhösten återvänder dessa sillar norrut. Strömmingar från mellersta Bottenhavet förekommer både i södra Bottenviken och i Ålands hav. Bottenhavets strömmingar är eljest i stort sett bundna till detta område. I norra Kvarken och kring Åland övertvärar dock denna fisk havet mellan svenska och finska kuster. I vissa vikar och fjordar påträffas sill- och strömmingsformer, som är mer eller mindre stationära. Märkningen av sill och strömming vid svenska Syd- och Östkusten har även visat att de kan skifta flyttningsstråk och lekplatser. Sålunda har en vårlekande sill vid Västervik under nästa lekperiod 1 år senare anträffats vid Trelleborg och på motsvarande sätt har en leksill från Väddö, Uppland, 1 år senare lekt vid Blekinge.

Beståndsväxlingar: De oerhörda växlingar i sillbeståndet alltifrån långa perioder, då arten förekommer i massor, till andra, då den förefaller vara i det närmaste försvunnen, har förr gett upphov till ekonomiska hög- och lågkonjunkturer och en rik legendbildning. Orsaken till dessa fluktuationer torde främst vara att en viss årsklass eller serie av årsklasser p g a för lek och yngel gynnsamma omständigheter blir så enormt talrik, att den under en följd av år dominerar populationens sammansättning och ger upphov till ett mycket rikt fiske. Dynamiken kan liknas vid den som gjort fjällämmeln så berömd, men för sillens del blir konsekvenserna av en god årsklass långvariga. Sådana optimala årsklasser kan uppstå samtidigt inom geografiskt skilda lekområden. Det är främst beståndsfluktuationer hos Nordsjöns banksill, som gett upphov till upp- och nedgången i Västkustens sillperioder.

Fortplantning och tillväxt: Sillen olika raser och populationer blir könsmogna mellan 2-5 år - i Västerhavet brukar detta skede inträffa vid 3-4 år, i Östersjön vid 2-3 år. I båda havsområdena finns vår- och höstlekande former, men i Öresund och utanför Skånes sydkust äger lek rum i huvudsak under sept-okt. Man skulle kunna kalla dessa olika underarter för säsong- eller årstidsraser. I östra Kvarken har påvisats förekomst av fyra varandra närstående strömmingstyper med lektiden fixerad till vår och höst och en bestämd kustzon, vilket (genom olikheter i temperatur under ynglets utveckling) påverkar antalet kotor i ryggraden och medför differenser i tillväxttypen. Nordsjöns sillar leker huvudsakligen om hösten, Östersjöns om våren. Leksillarna kan samlas i kolossala stim, som ofta markeras av stora mängder sjöfåglar, intill kusternas grundvatten eller på bankar i havet. Strax ovanför sand-, grus- eller stenbottnar på varierande djup mellan 0,5-100 m, vanligen 10-40 m, avger honorna sin rom och hanarna sin mjölke. Antalet romkorn (1-1,7 mm i diameter) hos en hona av vårsill är ca 50.000. I Östersjön kan leken äga rum i så låg salthalt som mindre än 7°/°°. Till skillnad från rommen hos andra i havet lekande sillfiskar sjunker sillens ägg till bottnen, där de klibbar fast, ej sällan i stora tjocka kakor. I svenska vatten kläcks de efter 1-3 veckor beroende på temperaturen (vid 14-19° C efter 6-8 dygn, vid 7,5° C efter 17 dygn).
Larverna lever pelagiskt, varvid de som andra planktonorganismer flyttar uppåt mot ytvattnet under natten och nedåt om dagen. Emellertid tycks om hösten åtminstone i vissa vatten motsatta flyttningsrörelser äga rum. Födan består denna tid mestadels av mikroskopiska alger. Larvens längd uppgår vid kläckningen till 5-10 mm. Vid 4-5 cm längd och 2-3 månaders ålder antar ynglet från vårleken sillens utseende. Under det första levnadsåret lever ungsillarna i stora stim ofta nära kusterna. Tillväxten är olika för de skilda raserna. Den varierar även p g a växlande näringsförhållanden. Västkustens vårsill efter 4-5 månader 6-7 cm lång, efter ca 9 månader 9-10 cm, efter 2 år 18-20 cm och efter 3 år 22-25 cm.

Livslängd: Upp till ca 25 år, vanligen under 10 år.

Status: Sedan 1957 har fångsterna av sill snabbt minskat. Det står nu klart att det inte enbart beror på de populationsfluktuationer som nämndes under "Beståndsväxlingar" utan att andra, icke naturliga faktorer tillkommit. En kontinuerlig överfiskning har skett med allt hårdare fisketryck, särskilt i Nordsjön och Nordatlanten, och med alltmer sofistikerade tekniska hjälpmedel. Denna ovisa skövling av sillen utförd av flera nationer ledde till kollaps av bestånden och fångstförbud under 1970-talet. En återhämtning har dock begynt och vissa fångstkvoter är nu tillåtna i nämnda områden.

Användning: Sillen har fiskats alltsedan förhistorisk tid och har sedan medeltiden spelat en mycket stor ekonomisk roll i Europa. Sillen är Sveriges ekonomiskt viktigaste fisk. Fångstmängden per år i Västerhavet nådde sina högsta siffror (inkl fisk för industriändamål) under åren 1963-1967 kring 200.000 ton (1964 244.481 ton, den största fångsten under 1960-talet), motsvarande ett värde av 95-100 milj kr. Under 1970-talet har årsfångsten här varierat mellan 79.819 och 91.197 ton. I Öresund är sillfisket f n av liten omfattning, men det har inte alltid varit så. År med toppfångster (ca 2.000 ton) i Öresund har varit 1912-1913, 1916-1920, 1927-1928, 1940-1941 och 1978-1981. I Östersjön har under 1980-talet rekordfångster gjorts av svenska fiskare. 1982 togs 97.000 ton strömming. Fångstvärdet var över 146 milj kr. 1983 var den totala svenska fångsten av sill/strömming 158.917 ton till ett värde av drygt 251 milj kr. Kommersiellt benämns all sill som i Sverige saluförs norr om Kalmar för strömming. Arten fångas med ett stort antal olika redskap; drivgarn, bottengarn, skötar, landvad (not), snörpvad och trål, främst med flyttrål. Under 1960-talet utvecklades snörpvaden till en ringnot av kolossala dimensioner, hanterad av kraftiga båtar som i ett enda kast kan fånga upp till 1 milj kg sill. Denna teknik bidrog sannolikt kraftigt till sillens och sillfiskets kollaps i Nordsjön och norra Atlanten. Sillen är även föremål för sportfiske genom häckling.

Andra namn: Sillen har många namn. De flesta betecknar förekomstområden (t ex banksill, fladensill, islandssill, kustsill, fjärdsill, skärgårdssill, kullasill, grässill, blekingsill, gotlandsströmming, mörköströmming, skärgårdsströmming, havsströmming, fjärdströmming) men även storlek ( t ex storsill, småsill, instersill, fullsill, inmatssill) och årstidsuppträdande (vårsill, höstsill, vintersill, isströmming). Sillemör i Bohuslän beteckningen på unga sillar, som uppehåller sig i grundvatten. Loddsill och stagg är mindre sill. Böckling är varmrökt sill och kipper kallrökt sill.

En sill är en sill

Av professor Gösta Bergman, 1894 - 1975, välkänd språkman i svenska som 1948 gav ut en kunglig kungörelse "Ord med historia" i bokform, får man en solklar definition av begreppet strömming.
"Under namn av strömming må i handeln föras allenast sådan sill, som fångats i Östersjön eller Bottniska viken samt ilandföras vid kusten därav". För säkerhets skull påpekar han också att den som bryter mot denna bestämmelse straffas med dagsböter.
Strömming är alltså inget giltigt fisknamn utan ett mycket gammalt populärnamn på en i handeln dvärgform, en ras, sill i Östersjön. Strömming exporteras under det svenska handelsnamnet "Kronsardin" (ej godkänt av EU) och ibland som Baltic herring (Östersjösill).
Fornsvenska strömingus, strömlingus, strömingar och även strömlingar av medeltida lågtyska strömelink, sedan tyska strömling till äldre nysvenska strömling och därefter strömming. Namnet kommer troligen av fiskens sätt att simma i ström eller en ström av sill i rörelse, en avledningsform av (vatten-)ström. Ordet har en mycket lång historia bakom sig och dess ursprung är inte helt klart.
Professor Sven Nilsson, 1787 - 1883, Lunds universitet, var svensk sillexpert. Han uppgav att sillen hade minst 2 olika former i Östersjön. Kivikssill eller Abekåssill i södra Östersjön och i norr Skärgårdssill eller strömming. Gamla fiskare ansåg förr i tiden att strömming är en speciell sorts sill som vägrade simma söder om den lilla hamnen Kristianopel i nordöstra Blekinge, där sker alltså namnbytet.
Byter namn
Men egentligen handlar det om landningsplatser. Strömming är den sill som landas norr om södra delen av Kalmarsund, skillnaden är alltså språklig. Dessutom skiljer man på olika slags strömming. Fetströmming är särskilt fet. Vår- och höstströmming efter fångsttid. Sköt-, not-, klubbströmming efter fångstredskap.
Surströmming är en norrländsk sillrätt. Saltad och rökt strömming får handelsnamnet böckling, av lågtyska, som troligen fått sitt namn av bockling. Bockställning av (bok-)trä, träbock, som strömmingen var upphängd på när den röktes.

Under 1996 landade svenska yrkesfiskare 132153 ton sill/strömming varav 74293 ton blev foderfisk (skrapfisk) och resterande 57860 ton gick till konsumtion.

Textuppgifter erhållna och tillåtna att publicera av:
Kent Andersson, Göteborg Tel och Fax 031-553699

Med ramar Huvudsida/With frames Main page


Created by Anders Ivarsson
Copywright
© 1997 by Anders Ivarsson
All rights reserved.